Här följer en bekännelse:
Jag skäms över mitt godisintag. Jag skäms över mitt konstant stökiga hem. Jag skäms över min dåliga form och att jag ännu inte kommit igång med nån träning trots att sonen snart är 7 månader. Jag skäms över min oförmåga att konversera (disträ och tappar tråden hela tiden samt att jag bara kan prata om saker som rör Teo).
Den stora frågan är varför jag ens bryr mig om att skämmas över ovanstående... Jag borde vara mycket stolt över mig själv som trots att jag blir väckt nånstans mellan 2-5 ggr per natt och har blivit det sedan 24 aug förra året ändå får ihop vardagen någorlunda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Klart du ska vara stolt! Det är tufft att vara ensam förälder. Önskar att jag kunde säga att jag kunde passa Teo medans du går å tränar eller bara får en stund för dig själv. Men jag vet inte om jag litar tillräckligt på mina bäbisskills. Men passa honom medans du är hemma å städar/fixar/tar det lugnt kan jag ju absolut göra. Säg bara till! Jag ska försöka bli bättre på att erbjuda mig också.
Kram!
Oj vad jag känner igen mig! Och jag håller med om att man inte borde skämmas, men man vill ju vara en snygg, smal, bullbakande supermamma ;)
Du är min idol Amelie, det vet du! Jag tänker jämt på hur stark du är som klarar det. Jag håller själv på att tappa greppet nu och då har jag bara varit mamma i 3 månader!!!
kram
Skicka en kommentar